Förtvivlans klaga

En vecka utan jobb.
jobb. jobb. jobb. JOBB!?

Fick svar från Meny idag. " Vi vil ta nærmere kontakt med deg dersom du skulle være aktuell for stillingen. " Men ingenting om när dom vill träffas eller någonting. Ska man vara tvungen att göra allting själv här i livet ?
Ska iaf se om jag får svar någon gång. Skulle ju kännas ganska bra i maggropen.


Igår klämde jag och Anden i oss en redigt stor pizza. Jag höll på att smälla av i orgasmer. Så otroligt gott. Grönsaker, pesto och massa ost.
www.heaven.com


Jag känner för att lägga mig i det illaluktande gräset. Rakt upp och ner. Och stirra upp i himlen, i väntan på att Den där uppe ska se oskuldsfullhet och förtvivlan i mina ögon, och "råka" tappa lite cash, som "råkar" landa vid min sida. Litegranna iaf. Tillräckligt för att jag ska klara mig den här månaden. Och tillräckligt för att kunna betala flygresan till Australien. Stor suck.


xXx M

Absolut ingenting.

Oslo är inte lätt. Det är inte lätt när man inte har ett jobb, och pengapåsen är lika välfylld som min knorrande mage. Bläbläblä.

Var det ett misstag ?


Träffade Tina igår iaf. Det var gött. For hem till henne för att baka många mumsiga bullar. Helt plötsligt så knorrades det inte lika mycket i matgropen. Tack och bock för den.


Annars ? Ingenting. Absolut ingenting.



xXx M

Norska. (?)

Blir man norsk för att man flyttar till Norge ?
Haha.
Nej, verkligen inte.
Nu har jag varit här i cirka 2½ dagar. Det känns som att jag har varit här minst 2½ månad. Jag har hunnit söka jobb, gå vilse i Oslo, blir rädd för påtänd arab, nekad skattekort, skaffat ny kompis, skaffat en till ny kompis, druckit godaste kokkaffet. Och haft djupa nattsamtal med Anden. Som en extra god morotskaka.

Och varför berättar jag det här ?
Det vet jag inte. Känner att det börjar bli en blaha-whatever-crapblogg. HELVETE.



I alla fall, så saknar jag mina mystjejer och min lilla nyponros.
Och familjen.
Mys.


xXx M

Strive to be happy.

Så har jag skapat ännu en.
Det finns redan bloggar i överflöd, varav jag har bidragit med minst ett dussintal (om jag räknar på måfå). I mina äldre bloggar har jag antingen klarlagt att jag är närmast självmordsbenägen, eller så har jag lyckats klämma in ett eller två inlägg (på sin spets), innan jag har tröttnat.

Varför ska då denna göra någon skillnad ?
När man är i ett nytt skede i livet, och ställs inför allt för många, och allt för svåra val, så känner man ibland att man behöver få ur sig kaoset som skapats inuti.
Egentligen så är man nog mest rädd för att analysera vem man är, och varför man utför vissa handlingar på ett visst sätt. I alla fall tror jag att det är så i mitt fall. Som att öppna julklappen från kusinen. Det inuti är varken genomtänkt eller vackert, bara överflödigt.
Tänk om man var det. Överflödig. Jobbigt värre.

Haha.
Det är bara början, och detta börjar redan påminna mig om min första blogg.
Allt för mycket om sådant som ingen egentligen kanske inte bryr sig om.


Men denna gång ska jag försöka lite extra. Inte avsluta bloggen, innan jag ens har börjat.

Håll tummarna, så gör jag det också.


xXx M